Text: Mattias Hallkvist
Bilder: Leonid
”Jag förstod det förut, även när jag läste den på uzbekiska. Men nu när jag läser den på karakalpakiska … NU FÖRSTÅR jag!” Orden kommer från en man i nordvästra Uzbekistan, och han syftar på Bibeln – nu översatt till hans eget modersmål, karakalpakiska.
Karakalpakistan är platt som en pannkaka. Här finns till och med inga ord för att gå upp eller ner – sådant gör man helt enkelt inte. Det autonoma området, omgivet av öken och gränsande till Turkmenistan, Kazakstan och Uzbekistan, hade tidigare en kust mot Aralsjön – en gång världens fjärde största insjö. Idag återstår bara en spillra, och vid det som en gång var hamnstaden Mojnak – den enda i hela Uzbekistan – ligger nu rostiga fartyg strandade i sanden.
En svart mössa och en början
I mitten av 1990-talet inledde Institutet för Bibelöversättning (IFB) arbetet med att översätta Bibeln till karakalpakiska. Namnet karakalpak betyder ”svart mössa”, vilket syftar på männens traditionella huvudbonader. Genom Guds ledning kom IFB i kontakt med en ung karakalpakisk kvinna som, trots att hon då inte delade den kristna tron, var villig att påbörja översättningen till sitt modersmål.
I takt med arbetet växte även hennes egen tro. Ett översättningsteam bildades – några fokuserade på Gamla testamentet, andra på Nya. En av dem, som vi kan kalla Leonid, berättar hur de tidigt beslutade att översättningen skulle vara helt och hållet på karakalpakiska, utan inlån från ryskan eller uzbekiskan.
Tron på det egna språket
I början av 2000-talet kunde så Nya testamentet, tillsammans med 1 Mosebok, Rut, Ester och Jona, publiceras. Översättningarna togs emot med stor tacksamhet av de nya karakalpakiska församlingar som växte fram i väckelsens spår under 90-talet. Ryska och uzbekiska bibeldelar, som tidigare använts, började nu ersättas av Bibeln på det egna språket.
En hemgrupp berättar hur de tidigare läste ur ryska och uzbekiska Biblar. Familjefadern satt ofta med, men uttryckte starkt motstånd: ”Det där är inte vårt språk.” Men när gruppen började läsa ur den karakalpakiska översättningen, förändrades något. Han lyssnade, tog till sig orden – och kom till tro. Tron blev inte längre något främmande, utan något djupt karakalpakiskt.
Leonid beskriver karakalpakerna som ett gästvänligt folk. De flesta identifierar sig som muslimer, men få praktiserar aktivt sin tro eller besöker moskén regelbundet.
Enhet genom högläsning
Bibeln blev ett redskap för enhet. Genom så kallade ”läsarkonferenser” samlade man ett trettiotal troende karakalpakiska ledare under en vecka. I en ring läste man högt, kapitel för kapitel, från morgon till kväll. Efter varje kapitel samtalade man om innehållet, språket, vad som var svårt – och vad som berörde. Det blev snabbt populärt att delta, trots långa resor. Många fastade och bad inför dessa träffar. Under dessa dagar föll murar – misstänksamhet byttes mot gemenskap, och Guds ord blev en fest.
Konferenserna blev också viktiga möten mellan översättare och församlingsledare. Man kunde ställa frågor, få förklaringar och förstå varför vissa ord valts. Det skapade förtroende – och en djupare förankring i översättningen.
Ett arbete med evighetsvärde
År 2022 kunde hela Bibeln publiceras på karakalpakiska av IFB i samarbete med Förenade Bibelsällskapen och SIL. Två versioner gavs ut: en med det kyrilliska alfabetet, som fortfarande används av äldre generationer, och en med det latinska alfabetet, som blivit allt vanligare sedan början av 2000-talet. Karakalpakiska är sjätte helbibeln som publiceras i Centralasien där IFB varit delaktiga.
När jag frågar Leonid om det var värt de många årens arbete, blir han tyst en stund innan han svarar:
”Ja. Jag är så glad att jag gjorde det. Det har varit en spännande resa. Jag har aldrig haft någon stark kallelse, egentligen. Men jag har känt ett behov att göra något som har evighetsvärde. Det här var mitt bidrag. Jag har ibland tvivlat – på utbildning, på val. Men i efterhand ser jag hur allt stämde. Gud vävde ihop det.”
Vid bibelinvigningen blev det starkt för många att höra att karakalpakiska nu var språk nummer 736 i världen med en fullständig Bibel. Det blev en väckarklocka. Kyrkan bestämde sig – nu skulle de i sin tur bidra till att nå andra folkgrupper.
Som ett konkret första steg tog man upp en kollekt till ett översättningsprojekt på ett närbesläktat språk som IFB arbetar med.
”Jag tycker det är viktigt att vara med och ge Bibeln till varje folk. Det är en av de största saker en kristen kan vara del av. När Bibeln finns på ett folks språk, blir det en stadig grund för kyrkan och varje troende. Det är vad vi, tillsammans med IFB, har fått vara med om.” säger Leonid.
