Text: Johanna Svensson
Efter Sovjetunionens fall öppnades dörrar som tidigare varit stängda i årtionden. Bibeln började spridas längs Centralasiens dammiga vägar – på språk som aldrig tidigare burit evangeliet. Institutet för Bibelöversättning var där när det hände och är fortsatt kvar.
Centralasien är ett område rikt på både kultur och kontraster – från snötäckta berg i Pamir till glödheta öknar vid Aralsjön. Historiskt har regionen varit ett centrum för handel, idéutbyte och religiösa traditioner. Här gick den berömda Sidenvägen, och här har imperier som perser, greker, araber, mongoler och ryssar avlöst varandra. Området omfattar idag Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – republiker som efter Sovjetunionens fall 1991 blev självständiga nationer.
Centralasien består till största delen av stäpp och bergområden, och i många av dessa områden har människor levt som nomader eller halvnomader, med boskapsskötsel som livsstil. De vida slätterna gav utrymme åt de eurasiska ryttarfolken – hunner, turkar och mongoler – vars riken satt djupa spår i både Europa och Asien. Än idag lever minnet av dessa folk i traditioner, sagor och språk.
Ett rikt språklandskap med djupa rötter
Språkligt domineras Centralasien av turkiska språk, såsom uzbekiska, turkmeniska, kazakiska och kirgiziska. Ett tydligt undantag är tadzjikiskan, som är ett persiskt språk. Genom det ryska imperiets expansion på 1800-talet och under Sovjettiden har regionen dominerats av ryskan – både i utbildning, medier och vardagsspråk. Ryska låneord finns i nästan alla språk i området, och det kyrilliska alfabetet infördes för samtliga språk under 1900-talet. Idag håller detta på att ändras då flera språk håller på att gå över till det latinska alfabetet.
Även religiöst har regionen haft stor variation. Innan islam fick fotfäste fungerade Centralasien som en länk mellan Europa och Kina. Än idag finns arkeologiska lämningar av buddhistiska kloster och stupor. Under flera sekler levde också zoroastrism, kristendom (särskilt nestorianism) och olika folkreligioner sida vid sida. Men efter slaget vid Talas år 751, där abbasidiska styrkor besegrade den kinesiska Tangdynastin, började många av folken i området gradvis konvertera till islam. Idag är islam den dominerande religionen i alla fem länder, även om graden av religiositet varierar. Det var i denna komplexa och mångbottnade kontext som Institutet för Bibelöversättning (IFB) såg sin kallelse.
Bibelöversättning som upprättelse och tillhörighet
I början av 1970-talet var Centralasien en av de mest språkligt försummade regionerna i världen vad gäller Bibelöversättning. Stora folkgrupper som uzbeker, turkmener, kirgizer och tadzjiker hade ingen Bibel på sitt språk. I vissa fall fanns äldre översättningar från tsartiden – ofta i arabisk skrift – men dessa var otillgängliga för de flesta, antingen för att skriften förändrats eller för att texterna låg undangömda i museer.
Det var i denna verklighet som IFB:s arbete i Centralasien inleddes. Den första hela Bibeln som översattes av institutet i regionen var till tadzjikiska – klar 1992. Arbetet tog sin början redan under 1970-talet då översättaren Mordekhai Bachaev, en judisk poet från Tadzjikistan, började översätta Nya testamentet i exil i Israel. Hans poetiska språkbruk och djupa förståelse för hebreisk tradition gav Psalmernas poesi ett särskilt skimmer, och översättningen blev vida uppskattad, både litterärt och teologiskt .
Men det stannade inte där. Samtidigt arbetade andra emigranter och språkexperter i exil med översättningar till uzbekiska, kazakiska, kirgiziska och turkmeniska. Översättningsarbetet bedrevs ofta i hemlighet – i München, Stockholm, Jerusalem – eller via manuskript som smugglades över gränser i klädesfållor och med kuriers hjälp.
Fortsatt hopp i ett mer stängt klimat
När Sovjet föll 1991 uppstod ett historiskt ögonblick: en ny öppenhet spred sig över Centralasiens samhällen, och ett andligt sökande tog fart. IFB var redo. Tryckta evangelier och Nya Testamenten spreds till byar och städer i tusentals exemplar. Människor tog emot Bibeln – ofta för första gången – på sitt hjärtas språk. En del läste av nyfikenhet, andra i smyg. Många kom till tro. Församlingar växte fram bland uzbeker, kirgizer och andra folk.
Men det fönstret hölls inte öppet för evigt. Idag har flera av dessa länder återinfört striktare kontroll över religiösa texter. Trots det fortsätter arbetet. Behovet av Bibeln har inte minskat – det har snarare blivit än mer avgörande att människor får läsa Guds ord på det språk som når deras innersta.
Totalt kan nu 65 miljoner människor läsa hela Bibeln på sitt språk i Centralasien på grund av det arbete som IFB varit med och gjort. Helbiblar har publicerats på sex språk där IFB gjort hela eller delar av arbetet, tadzjikiska, uzbekiska, turkmenska, kazakiska, kirgiziska och karakalpakiska.
Men arbetet är inte klart. Många fler språk ryms i området som Marco Polo passerade på väg till Khubilai khans hov. I Pamirbergens dalar och kring sidenvägens mytomspunna rastplatser Samarkand, Bukhara och Merv (Mary) finns folkgrupper som fortfarande väntar på att Ordet ska komma till dem. IFB jobbar idag med flera projekt i området. Att ge Bibeln är ett sätt att ge värdighet, tillhörighet och hopp.
Var med och gör skillnad – stöd arbetet för hjärtats språk.
